partajanen

mina känslor & egentligen hela mitt liv är som en jävla bergochdalbana. igår var jag så lycklig att jag inte trodde att det var sant. det bara bubblade i mig av glädje & peppen på livet var helt otrolig. sen efter ett tag kände jag såklart att jag inte var värd att må sådär bra & det blev lite vingligt framåt natten. imorse var jag högst uppe på toppen av lycka, av min fina bergochdalbana, nu är jag ungefär längst ner igen. det tar ungefär två sekunder för att allt ska ändra sig i min hjärna. jag vet inte ens varför jag skriver det här. kanske för att ni nära & kära ska förstå varför jag är så jävla ostabil i mitt humör, osv. nu vill jag verkligen inget annat än lägga mig under mitt täcke och dra upp det över öronen och ligga kvar där tills det är mörkt, råka missa resan till stockholm. vet inte varför den staden framkallar så mycket känslor (mestadels dåliga), när det ändå finns en hel del fina människor där. så jävla jobbigt. jag vill kunna åka dit & bara vara. men det går inte. det känns ungefär som att man ska åka till jobbet man hatar mest av allt i världen. så känns det just nu. jag vill inte åka. men ändå vill jag. min bror bor ju där för i helvete, jag måste skärpa mig. känner mig bara så jävla matt nu efter att ha varit så glad. det är ju ett sånt jävla nedköp att gå från superpepp till superopepp. haha. uppenbarligen, ja. 

MEN JAJA, ska ge mig själv en örfil så jag kommer iväg. vafan jag har det ju bra egentligen. tror jag. vill nog inte tänka på det längre än sådär. men äh, det är nog bra att jag kommer iväg. en paus från all skit och allt fantastiskt som finns här hemma. hejdå göteborg.

(nu fick jag sms från en superpepp kompis som bor i stockholm. thaaank gooood. nu är jag i alla fall på knä igen, istället för liggandes på mage.)